Dudebros in distress

damsel1-editingscreenshotI morgon har Anita Sarkeesians (Feminist Frequency) webserie Tropes vs. Women in Video Games äntligen premiär för de av oss som stöttat projektet på Kickstarter. Första avsnittet ut blir första delen av Damsels in distress, som tar upp en av de största kulturella klyschorna över huvud taget, som givetvis har varit – och är – en storsäljare även i spelvärlden. I den första delen kommer det att handla om hur kvinnan i nöd porträtteras i äldre spel, där prinsessan Peach naturligtvis är en centralfigur.

Jag förväntar mig knappast att bli överraskad eller chockad av Sarkeesians serie. Men jag hoppas att den är så klok och underhållande som jag förväntar mig, och att den har ett tilltal som är tillräckligt öppet, ärligt och brett för att få dem att lyssna som verkligen behöver få höra.

För jag kan inte nog understryka hur viktigt det här projektet är. Detta är en chans som inte får försittas. Jag är så oerhört trött på den generellt låga nivån när jämställdhet diskuteras. Trött på alla ömma manstår, på allt påklistrat höger-vänsterperspektiv på jämställdhet, på alla vanföreställningar om elitfeminister och alla påtvingade ställningstagande till SCUM Manifesto.

Om Anita Sarkeesian et al spelar sina kort rätt kan hon få låna ett öra av generationer av mer eller mindre unga män som annars ägnar dagarna åt att spela CoD och hata på Aftonbladets spelrecensioner, och därmed bli en pusselbit i detta viktiga förändringsarbete. Även den minsta attitydförändring till det bättre hos denna ganska rigida grupp vore en fantastisk framgång. Jag hoppas innerligt att detta kan vara fröet till något stort.

Last Gen Standing: Bully (Canis Canem Edit)

Vår gamla långkörare på Games & Godis kommer, lagom till utannonseringen av ytterligare en konsolgeneration, till sin final. Freaks & geeks, här har ni vårt favoritspel från den förra generationen. 

Det är väl talande att i ett av de mest kontroversiella spelen någonsin dödas ingen över huvud taget.

Lanseringen föregicks av en sedvanligt kaxig Rockstar-kampanj, men kontroversen som omgärdade Bully (i Europa fick det ta namnet Canis Canem Edit – mindre rakt på sak, men jag gillar det) gav avsevärt bättre uppmärksamhet. Skandaladvokaten Jack Thompson gick som förväntat i taket och försökte förbjuda spelet i Florida, flera elektronikkedjor var tveksamma till att sälja det (här hemma vek ju Åhléns och Elgiganten på ett genant sätt sig för den puritanska enfalden och vägrade ta in spelet) och organisationer mot mobbning menade att spelet glorifierade och trivialiserade mobbning.

Rockstar behövde bara avslöja titeln samt visa upp ett och annat provocerande klipp, sedan skötte sig resten själv. Påeldade av sin egen självrättfärdighet kunde sedan kritikerna själva inbilla sig vilka hemskheter spelet kunde innehålla, och angripa det utifrån sina egna fantasier. Ingen av dem använde förstahandskällor för sina angrepp.

CanisCanemEdit_X360_Edit003

Gudarna ska veta att Bully har sina brister, på flera plan. Men inte när det gäller mobbning. För även om moment av mobbning förekommer på ett sätt som med viss rätta kan anses trivialiserande är det bara ett verktyg för att leverera en kraftigare satirisk tjottablängare än till exempel GTA-serien någonsin lyckats med.

canis_canem_edit_nerdsI själva verket är Bully betydligt mindre av en mobbningssimulator och mer en dramatisering av den serietidningsaktiga mytologi som finns på varje mellan- och högstadieskola. Trots att så gott som varje vettig människas minnen av den här tiden i sitt liv mer eller mindre domineras av ångest njuter vi av att åter igen vältra oss i denna värld – men nu genom Rockstars bedårande bubbelgumfilter. Och vi får återse alla statister från filmen om vår ungdom – de tuffa, de mesiga, de lömska, de inbilska, de välmenande, de självgoda, de nihilistiska, de snobbiga – men alla innerst inne osäkra, nervösa, livrädda. Som vanligt är Rockstar ivriga att inte låta någon komma undan med sin egen fåfänga.

I Bully handlar det om hur vuxenvärlden – i form av lärare och föräldrar – förser sig med skygglappar och låter barnen klara sig på egen hand, medan de själva vältrar sig i självömkan över att det blev så fel i deras egna liv. Lärarna är där mindre för att de känner undervisningens kall och mer för att, well, de inte får plats någon annanstans. Those who can’t do, teach. På Bullworth Academy kan de leva ut sin osäkerhet och sin fåfänga utan att ställas till svars, och deras vägran att ta ansvar drabbar givetvis barnen i slutändan. Bully är på så vis en ursinnig attack på en vuxenvärld som sviker, som tittar bort och som förbannar barnen för den ungdom som försvunnit utom räckhåll för dem själva.

killerspiele_eu_03_canis-canem-editFör att kunna leverera allt detta måste Rockstar Vancouver först få oss att verkligen bry oss. Och man gör det genom att etablera en oemotståndlig värld, en bedårande högstadiefantasi som minner om till exempel Harry Potter, förstås, Paul Feigs ömsinta Freaks & GeeksJan Guillous ilskna internatdrama Ondskan och Wes Andersons sorgset nostalgiska Rushmore. För att nämna några.

Stökige Jimmy Hopkins, en rödhårig och därmed enligt lite väl gängse normer hetlevrad produkt av en rotlös barndom och frånvarande föräldrar, kommer till ökänt hårda Bullworth - ännu en i en lång rad av skolor han kallt räknar med att bli relegerad från. Och givetvis lurar trubbel runt knuten från början. Redan på vägen mot rektorns kontor första dagen blir han påhoppad av ett gäng mobbare. Jimmy är dock ingen duvunge, utan golvar sin motståndare i spelarens första tillfälle att bekanta sig med spelets kontroller.

(Dessa är förresten av vanligt Rockstar-snitt – slängiga, oexakta, kassa. I tajta situationer, när jag snabbt försöker manövrera Jimmy undan en motståndare eller jagande lärare, råkar jag ofta jäktat trycka ned styrspaken (L3-knappen) vilket vänder kameravinkeln – från att följa Jimmy bakifrån till framifrån, vilket gör att alla rörelser plötsligt spegelvänds. Det här innebar snöpliga slut på en hel del uppdrag innan jag tränade bort den reflexen.)

tumblr_lml77d5swf1qdnpyvo1_400Efter ett uppfordrande möte med rektorn (som mjölkar varje droppe ur uttrycket ”keep one’s nose clean” i en rolig scen – se här) och ännu en run-in med mobbargänget har Jimmy hittat till sin dorm, där han snart träffar på två centrala figurer i spelet. Den förste är Petey – en småväxt kille, klipsk, snäll och harig. Den andre är Gary, en snabbpratande tuffing med mer än antydd ADHD och en fäbless för att hitta och exploatera svaga punkter hos folk i sin omgivning. En bully. Gary agerar motor i spelets första kapitel, och är den som initierar de flesta uppdrag. Petey (vars röst förresten görs av sedan dess väletablerade dorkskådisen Matt Bush) är en bakgrundsfigur, men med en betydligt viktigare roll än hans undanskymda position föreslår.

Han är nämligen den som spelaren främst kan identifiera sig med. Han ger sig inte in i dumheter, utan håller sig vid sidan av, iakttar och vädjar till JImmys ädlare sidor med en blandning av nyfikenhet och förfäran. Ungefär som spelaren framför teven. Petey är förnuftets röst i en omgivning mättad med brådmogen attityd och nyvakna hormoner, och som sådan lika mycket huvudperson som den oresonlige naturkraften Jimmy.

Vi följer Jimmy under hans första (och sista?) läsår på Bullworth, och kapitelindelningen följer (i princip) de fyra årstiderna. För varje kapitel borrar sig Jimmy djupare in i mörkrets hjärta på Bullworth. Han konfronterar och kuvar en efter en av skolans klickar – mobbarna, nördarna, snobbarna, raggarna, sportfånarna – samtidigt som han försöker hålla fasaden uppe gentemot lärare och skolledning, och förstås: sköta sin skolgång. För läroplanen ligger fast, och för att låsa upp nya kunskaper och föremål som är nödvändiga för att klara av uppdragen behöver man göra bra ifrån sig på lektionerna.

628x471

Dessa funkar som minispel – på engelskan ska man bilda så många ord som möjligt av ett antal givna bokstäver, slöjd och kemi är QTE av klassiskt snitt. Det finns fler minispel – som go-kartåkning på nöjesfältet, cykeltävlingar på stan och diverse arkadspel. Ett av dem, arkadspelet ConSumo, är smått fantastiskt. Man styr en lite sumobrottare över skärmen genom en korseld av födoämnen. Vissa är bra – sushi, äpplen, skålar med ris – och får sumogubben att växa, vilket är spelets mål. Andra, som rutten fisk, är dåliga, och krymper sumobrottaren, medan de giftiga blåsfiskarna dödar honom på fläcken. Dessutom knatar ett gäng andra, ilskna, sumolirare omkring på skärmen och knuffar till ens figur vid kontakt. Det hela funkar utmärkt, och skulle helt klart kunna stå på egna ben.

De lyckade minispelen blir en självklar del av en enormt rik spelvärld. Undan för undan låses fler delar av Bullworth upp. I början är man begränsad till skolan, men så småningom öppnas själva samhället undan för undan upp. Utöver ett litet centrum och bostadsområden, från vräkiga rikemansvillor till de sjaskigaste husvagnarna, finns bl.a. ett industriområde och ett alldeles förtjusande tivoli, where the fun never stops (bortsett från att Jimmy måste vara i säng senast två för att inte svimma och vakna upp hos skolsköterskan). Förutom de många uppdragen finns massor att göra, även borträknat det sedvanliga samlartramset (här kan man bland annat leta efter trädgårdstomtar att sparka sönder, eller kort från rollspelet Grottos & Gremlins). Jimmy kan tjäna extra pengar genom att ta jobb som tidningsutdelare eller trädgårdsmästare, eller genom vadslagning som går ut på att skjuta en fotboll stenhårt i huvudet på en störig snorunge utanför gympasalen.

24

De många sidouppdragen är ofta enformiga men väl integrerade i helheten, och ökar tillsammans med minispelen immersionen i den fullkomligt betagande spelvärlden.

I motsats till GTA, L.A. Noire eller Red Dead Redemption är världen i Bully ganska liten i omfång. I gengäld är den späckad med saker att se och göra. Det är utan tvekan den mest levande spelvärld Rockstar har skapat, och jag har bokstavligt tillbringat timmar med att bara gå runt och titta på allt fint, insupit atmosfären och bara njutit så att det pinglar i tårna.

Även den fantastiska musiken bidrar till detta. Shawn Lees (som bl.a. gjorde musiken till Sleeping Dogs) lekfulla, självklara basslingor höjer sig rejält över mängden, och ger Jimmys äventyr i Bullworth ytterligare en dimension.

Preps

Det känsliga begreppet klass ligger hela tiden i bakgrunden, ofta rentav i förgrunden, i Bully. I kapitlet där Jimmy försöker ta över snobbklicken hamras de humoristiska poängerna tacksamt hem om hur de rika är pompösa, inavlade fånar och hur de nyrika desperat och patetiskt aspirerar till samma status. Grundpremissen är inte mer nyanserad än att de rika är as som trycker ned de fattiga – men det kanske kan kallas en twist att de fattiga och förtryckta knappast heller är några oskyldiga lamm. I Bullworth är alla as, det enda som skiljer sig åt är att vissa har pengar. Den handfull karaktärer som är renhjärtade hotar hela tiden att korrumperas.

En av de roligaste illustrationerna av hur självömkan slår över mot obehagliga ismer bjuds vi på när Jimmy kontaktas av nörden Earnest för att skydda honom mot jocks som vill sabotera när han deklarerar sin kandidatur till elevrådsordförande. Om man lyssnar på Earnests tal medan man febrilt prickar annalkande jocks med slangbella hör man en liten protofascist i vardande – vilket understryks med mer än önskvärd övertydlighet (Rockstar-style) av en välbekant design på hans kampanjflaggor.

Slutet är tyvärr en besvikelse. Efter att Jimmys dyrköpta uppgång följts av ett orkestrerat fall visar sig än en gång jokern Gary ligga bakom. Efter en dramatisk final i ett slagsmål på skolans tak uppdagas detta, Gary relegeras och Jimmy återfår sin förlorade heder – både inför de andra eleverna och inför lärarkollegiet. Det knyts ihop alldeles för lättvindigt, och rimmar knappast med den uppgörelse med vuxenvärldens svek som spelet dittills varit. Att använda uppenbart sjuke Gary som syndabock är ett osmakligt offer på mainstreamberättandets altare.

Annat jag stör mig på är till exempel att flickkaraktärerna är ännu plattare än de pojkarna. De är betydligt färre, vilket är underligt i sig, och de tycks i princip bara finnas där för som rena plot devices och föremål för Jimmys åtrå. Slappt och fantasilöst, tyvärr i vanlig ordning när det gäller Rockstar och könsroller.

Vi får också lite standardiserat och helt poänglöst tjockishån. Eunice är glupsk och lite pantad, medan Algie i princip är Doofus från Duck Tales, fast utan esprit. Ska man göra karikatyrer ska de gärna vara roliga – även som metaskämt (tjockisar porträtteras alltid såhär i skolskildringar och Bully är en hyperversion av det etablerade formatet) faller det rätt platt. De lyckas lite bättre med bambamatronan Edna, även om några skratt fastnar obehagligt i halsen.

boyslikekissingDäremot är det en trevlig överraskning att spelet intar en befriande attityd till homosexualitet. I varje klick finns det en flicka som Jimmy kan charma – men också en pojke. Det kommenteras inte i spelet i övrigt, utan är mest en oväntat sympatisk bonus. Tip o’ the cap, sir.

Jag håller, totalt sett, Bully för ett av mina favoritspel någonsin. Och vi behöver mer av detta (kanske med mer genomarbetat slut, då). Det anarkistiska, det elaka, det rörande, det rara, det småskaliga, det smarta, det genomarbetade, det svinroliga. Det har länge ryktats om en uppföljare, och Dan Houser har hintat att Rockstar Vancouver skulle kunna sysselsättas med ett sådant projekt efter Max Payne 3.

En uppföljare i collegemiljö skulle onekligen sitta fint. Visst, risken finns att magin förstörs med fel inställning till originalmaterialet, men det är värt ett försök. Kanske rentav med Petey (lite äldre, försöker skapa en ny, coolare persona för sig själv, tänk Jay Baruchel i Undeclared) som protagonist den här gången, och serietidningsvåldet en smula mer nedtonat? Eller Petey och Jimmy som dubbla protagonister, för olika sorters spelmoment? Vi såg i L.A. Noire att det går att skapa spänning i ett mainstreamspel utan renodlade actionsekvenser. Det vore roligt om det spelet gav Rockstar mod att fortsätta längs samma, alltför sällan använda stig.

Dasvedanja and ciao

Har du sett nya Die Hard? Inte vi heller! Och vem fan skulle vilja det efter en i princip logaritmiskt avtagande kvalitetskurva efter den första, suveräna, filmen? Jag gjorde misstaget att se fjärde filmen, och damn, jag har knappt hämtat mig än. Så fort jag får någon som helst impuls att se en Die Hard med högre siffra än två sätter jag mig med gravt underskattade The Ben Stiller Shows version i stället.

Utsatthet, oneliners och planlöst men öronbedövande kulsprutesmatter. Receptet är ju så enkelt att till och med en parodi gör det bättre än de själlösa charlataner som besudlat franchisen på sistone. Och bland Die Hard-skurkar genom tiderna rankar jag lätt Taylor Negrons oklart etniska varuhusbov som tvåa efter Alan Rickmans Hans Gruber. Ack, vissa saker var bättre förr.

We’ll always have Greendale

Innehåller spoilers om Community, säsong 4

Det blev 19 oktober till slut – i torsdags hade Communitys fjärde och sista (?) säsong äntligen premiär. Efter att Dan Harmon fick sparken från serien han skapade och drev i tre säsonger har både dess faktiska och dess kreativa fortlevnad varit höljd i osäkerhet.

Är det möjligt för en serie som så uppenbart är sin skapares brainchild att fortsätta leva i andras händer? Givetvis. Det händer hela tiden. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Inför säsong 4 har Community dock tappat fler än Harmon – bröderna Russo (regi) hoppar av, liksom Dino Stamatopolous (som spelade Starburns samt var ”consulting producer” (och skrev manus till Abed’s uncontrollable Christmas!)) och Chris McKenna (producent och manusförfattare) har alla försvunnit.

De som har det otacksamma uppdraget att styra upp skeppet är David Guarascio och Moses Port, (med kortlivade Aliens in America (ej sett) som huvudnummer på cv:t) med hjälp av kvarstannade manusförfattare som Andy Bobrow och Megan Ganz. Och utan att vara för taskig vill jag väl säga att det har gått sådär för dem i upptakten.

Det tänkt fräcka draget i premiären att skriva ett avsnitt som handlar om Abeds svårigheter att acceptera att det är sista året för dem på Greendale, att allt är annorlunda nu, föll platt. Att vända de trogna tittarnas skepsis inför omdaningen emot dem låter roligare på papper än det blev, kanske framför allt för att huvudstoryn var så trist, och att karaktärerna respektive story-arcs kändes så finesslösa (Pierce som sitter och försöker komma på ett bögskämt om bollar, liksom). Platt. (För att bara inte tala om den helt bortkastade Hunger Games-fernissan de använde sig av. Vad var poängen med det, utöver att få en ursäkt för ännu en hysterisk outfit åt dean Pelton?)

Communitys storhet har, förutom en hög frekvens av briljanta gags, alltid varit den enorma omsorgen om karaktärerna. Konsekvent, detaljerat och kärleksfullt – fullt i klass med till exempel Buffy. Det mesta varje karaktär har gjort har känts rimligt och relevant för dem. Guarascio/Port spelar inte falskt, men fantasilöst och platt, på det klaviatur som Harmon lämnade efter sig. Som om Harmon et al tog med sig skeletten och lämnde efterträdarna att klara sig med dockteatertrådar.

Säsongens andra avsnitt var inte mycket bättre. Som i premiären bjöds några få fina skratt, men mest känns det som om man försöker casha in genom att använda inarbetade delar av showens identitet (Pierces storslagna hus, hans ”special gym”) så som de skulle ha använts för länge sen i en vanlig run of the mill-sitcom. Men Harmon spelade aldrig ut de där korten, för att det inte behövdes, för att han inte ville. Att göra det enkelt för sig är inte Communitys stil.

Det är antagligen bara att konstatera att Community blev ännu en av de där showerna som aldrig fick den publik de förtjänade. På samma sätt som Arrested Development eller Party Down, eller det faktum att David Wain fortfarande väntar på sin första Oscar.

Kanske, slår det mig, är det Guarascios och Ports mål att – senkommet – förvandla Community till den där succéserien, en ny HIMYM eller Two and a half men. Det skulle – helt ärligt – kännas hemskt att se några av mina favoritkaraktärer på tv någonsin bli tillräckligt urvattnade för att ha den sortens appeal. Och förhoppningsvis är det bara min paranoia som talar här. Men det betyder ju inte att de inte är ute efter mig.

Jag kommer att fortsätta titta, och jag hoppas att min första intryck inte är rättvisande. Om inte finns ju de tre första, ljuvliga, säsongerna kvar.

OMG! SMG!

Sarah Michelle Gellar ger sig aldrig. Sedan Buffy lades ned 2003 har hon gjort en allt annat än spikrak karriär, där hennes filmer antingen har floppat eller varit erbarmligt dåliga – eller både ock (det lysande undantaget här är väl den amerikanska remaken av The Grudge, men SÅ lysande var den ju inte).

Efter att dubbelgångardramat Ringer föga otippat lagts ned är det nu dags för SMG att än en gång hoppa upp på hästryggen, denna gång i form av veteranen David E. Kelleys nya sitcom-försök, Crazy Ones.

Gellar spelar reklam-AD:n Sydney Roberts, som delar kontor med sin stjärn-ad exec till far, Simon, spelad av Hollywoodmegalomanen Robin Williams (i sin första tv-roll sen Mork & Mindy). Miljön känns fruktbar för Kelley, och luftig single cam-tv-komedi känns som en bra väg att gå för Gellar, efter några fruktlösa försök med drama (att hon är alldeles ypperligt kapabel inom båda facken visade hon med all önskvärd tydlighet i Buffy). Och hon borde ju känna sig hemma i reklamvärlden.

I Williams kan hon få en utmärkt partner – även om han visar det alltmer sällan kan han vara hejdlöst underhållande (se till exempel orättvist bortglömda Death to Smoochy – regissören Danny DeVito vet att ta vara på Williams patenterat maniska överspel).

Allt känns rätt och bra – men en ska minnas att det har gjort det förr. Jag väntar följaktligen med att ropa hej ett tag till. Men jag håller tummarna, för jag vill vilja följa en SMG-serie igen, och hon förtjänar all framgång.

Four more years!

Idag äter vi tårta på G&G-redaktionen, för att fira fyra produktiva år. Med produktiva menar vi då att vi har publicerat lite drygt ett inlägg varannan vecka under denna OS-cykellånga period. Och vi är lite ironiska.

Så varför ska ni då välja oss på fyra år till? Jo, för att vi breddar vyerna. Fäller ut vingarna, och seglar till den n:e dimensionen. And such. Framöver tänkte vi låta Games & Godis doppa tårna i allt möjligt vi kan komma att vilja skriva om, utöver spel – tv, film, litteratur, musik, serier, etc. Popkultur, ni vet. Ni har kanske redan sett litet av det här de senaste veckorna.

Så tack för feedback, skäll, beröm, alla ni få som läser. Hoppas att ni vill följa med oss, i lagom maklig takt, i minst fyra år till.

dragonrider

Robocop revisited

Vi såg om Robocop för ett tag sen, för första gången på ett par decennier. Den hade åldrats… intressant. Dialogen är camp, debil, men det var den för 25 år sen med. Det extatiskt överdrivna vapenvåldet är lika förtjusande som då. Och jag tyckte att det var roligt att konstatera att deras framtidspolisbilar hade matt svart lack, ungefär som unga Vin Diesel-fans bilar har idag.

Det är väl skurkarnas cynism som plötsligt är i tamaste laget. De är alla assholes, men deras assholeness är sådär tandlös som bara 25 år av modern filmhistoria kan få en assholeness att vara. Psykopater without a cause hade ju sin storhetstid på 80-talet, var utrotningshotade under 90-talet för att sedan dö ut helt när populationen blivit så liten att inaveln tog kål på de sista, sorgliga, resterna. Och medan de dog ut fick de nya skurkarna motiv och mål och blev – åtminstone i de bättre fallen – ännu otäckare.

Både Ronny Cox och Miguel Ferrers rollfigurer är cyniska affärsmän, men de överträffades egentligen i den disciplinen redan samma år som Robocop släpptes av Michael Douglas ikoniske Gordon Gekko i Wall Street. Dick Jones och Bob Morton minns vi idag mest i marginalerna.

Polismördaren Clarence Boddicker och hans gäng, däremot. De är den gamla skolans skurkar, såna som kastar sina medbrottslingar till döden utan att blinka för att rädda sig själva, och som hånflabbar medan de pumpar bylingen full med bly. De tre mest karismatiska skurkarna spelas dessutom av skådisar jag verkligen inte i första hand associerar med futuristisk serietidningsaction.

leonvsleland

Jag lovar, jag försökte verkligen hitta en bild på Leland Palmer som var mindre läskig än Leon Nash. Det visade sig vara en omöjlig uppgift. Ray Wises ungar måste ha vuxit upp skrämda från vettet i varje ögonblick.

montyvsemil

Söte lille Montgomery McNeil från Fame! står för den största förvandlingen – redan innan han kraschar in i en tank fylld med det sena 80-talets om inte mesta så mest charmerande deus ex machina, toxic waste (badam-dish!). Emil Antonowsky är tuff, tunnhårig och sportar ett skägg som var minst ett decennium före sin tid. Och jag tvivlar på att han sjunger vackra/stalkeraktiga kärleksballader (Paul McCrane skrev faktiskt den här förtjusande pärlan själv, upptäcker jag, vederbörligen imponerad).

redvsboddicker

Och, förstås, koleriske Red Forman (That 70′s Show) som den genomtaskige vettvillingen Clarence Boddicker (namnet!!1½). Boddicker är underbart genomond i allt han företar sig, från hur han tänder en cigarett till hur han tjorvar in en handgranat i stackars Miguel Ferrers koksstammande mun.

Nya Robocop? Med Joel Kinnaman? Jag vet inte vad du talar om.

Kentucky Route Zero

kentuckyroutezero

Solen börjar sänka sig över bergen i bakgrunden. En skåpbil stannar vid en ödslig bensinmack med ett gigantiskt hästhuvud monterat på taket. Den utsökta vektorgafiken och sättet att leka med ljus och silhuetter får mig att tänka det uppenbara ”Limbo korsat med Another World!”, men det kan aldrig vara dåligt.

En man och en hund kliver ur skåpbilen, och går fram till mackföreståndaren, som sitter bekvämt i en stol mellan de båda bensinpumparna. Kentucky Route Zero (hörni, är det okej om jag förkortar det till KRZ?) är artsy intill fåfängans gräns, men etablerar en riktigt lyckad, magiskt realistisk stämning som genomsyrar hela akten (av totalt fem). Spelet låter spelaren själv etablera protagonisten Conways bakgrund genom sina dialogval (eller, möjligen, är alltihop påhitt. Heter han ens Conway? Vad är hans agenda? Det enda vi vet om honom är att vi inte vet något).

Interaktiviteten i övrigt är sparsam. Spelaren flyttar runt Conway och tillåts ibland låta honom interagera med sin omgivning och andra karaktärer. I gengäld får storyn ta plats, så vag och flyktig den är. Varje gång vi lär oss något nytt om spelvärlden eller karaktärerna i den dyker ett knippe nya frågor upp. Men att få closure är inte vad vi är ute efter.

Grafiskt är KRZ utsökt. Det är mörkt, med få ljuskällor. Några få nyanser av grått och brunt. Aldrig färglöst, alltid uttrycksfullt. Höjdpunkten är ett besök på en enslig gård där gränsen mellan verkligt och overkligt tycks flytande. Från det att man lämnar bilen, rör sig upp mot huset, in i det och så småningom tittar på en liten tv – och bortom den? – är kameran fast, men zoomar in för varje steg. Otroligt snyggt.

Det är svårt att inte tänka på Dear Esther, naturligtvis. Det finns flera likheter. Återstår att se om KRZ sammantaget kommer i närheten av det som spelupplevelse. Men det har börjat bra.

Under ytan

Det här gjorde mig ledsen på riktigt. Jag har nu ännu inte själv sett avsnittet i fråga, eftersom jag (gasp) inte ens har sett klart första säsongen av Girls. Men jag känner inte heller att det behövs för att uttala mig.

Det handlar om hur Lena Dunham antas vara för ful för att det ska vara trovärdigt att Patrick Wilsons stilige doktor skulle vilja ha henne. En första reaktion är naturligtvis det ogina i att Woody Allen, denne krumme lille spelevink, genom åren har haft drösvis med gudinnelika kvinnor som kastat sig för hans fötter i (liksom i Dunhams fall) hans egna verk. Katherine Heigl som faller för (eller kanske nöjer sig med) Seth Rogens punschige slacker i Knocked Up är en annan given referens. Män är aldrig för fula för att få ens de mest fantastiska kvinnor.

Men om vi tittar förbi detta trots allt aningen dubiösa motargument mot det hat och förakt som nu (igen!) väller upp mot Lena Dunham framstår än tydligare det allra sorgligaste med den här soppan: den är baserad på antagandet att attraktion endast beror på dimensionen (konventionell) skönhet. Vad hände med resten? Det där vi brukar kalla kemi? Från andra fysiska kvaliteter som röst och doft till humor och intelligens? Bara att ha gemensamma intressen kan vara utgångspunkten för gemensam attraktion. Men alla dessa vuxna människor som citeras hos Jezebel är beredda att sätta sin trovärdighet på spel för att stenhårt driva tesen att utseende är dealmaker och dealbreaker.

Det är så djupt ledsamt.