Games & Godis

Assassin’s Creed-serien har en enda spelmekanisk USP, men i gengäld är den väldigt bra. Ändå lyckas de bygga upp alldeles utmärkta spel kring den. Å andra sidan går det att argumentera att seriens fantastiska parkoursimulation ger ett betydligt mer gynnsamt utgångsläge för ett sandlådespel än till exempel GTA-serien:s påfallande lama kontroller.

Jag spelade klart ACII härom veckan, en dag när min son tog en sällsynt tvåtimmarslur. Jag har umgåtts med spelet ganska intensivt i ett par veckor nu, sedan jag plockade upp det efter att håglöst ha spelat igenom de första kapitlen i höstas. Det har pratats om vilket rejält kliv framåt andra delen är jämfört med seriens debut från 2007, och visst, del två är betydligt proffsigare. Miljöerna är mer genomarbetade, uppdragen är lite mer varierade och anslaget är än mer storslaget.

Idén om maktgalna tempelriddare och en Matrix-liknande VR-simulator som lät protagonisten komma åt sina förfäders minnen genom deras gemensamma DNA var hyfsat underhållande i första spelet, och storyn broderas ut ytterligare i tvåan. Eftersom renässansens Italien är något de flesta har ett betydligt bättre grepp om än 1100-talets Israel har uppföljaren en avsevärt kraftigare arsenal av karaktärer, platser och händelser som ger spelarenigenkännande ooomph.

Bäst blir det om man slutar fråga så mycket och bara kopplar av i soffan, tar ett fast grepp om handkontrollen och låter spelet skölja över en. En matinéupplevelse. Spelet ska liksom inte synas för hårt i sömmarna. Det kan låta som en diss, men det är inte så enkelt. Det här är ett spel som verkligen funkar när du ger dig hän och inte letar fel, och det är ändå värt något. Det är inte så vanligt som man kan tro.

För att avnjuta det på bästa sätt gäller det också att hitta en fin avvägning mellan story och samlarhets. I första spelet var det flaggor som skulle samlas och tempelriddare som skulle mördas. Här samlar man fjädrar och rustar upp släktens villa medelst inköp av tavlor, vapen och annat. Man kan ägna sig åt att hitta mystiska hieroglyfer som, när man funnit alla, ska ge en inblick om ”the truth” (om… ja, vad? Mystiken tätnar). Dessutom finns sammanlagt sex plattforms-/pusselnivåer i form av berömda lönnmördares dolda gravkammare som, om man klarar alla, belönar spelaren med en biffig rustning.

Att ge sig på allt det här känns vansinnigt analt. Att bara köra igenom de nödvändiga uppdragen blir å andra sidan lite enahanda. Själv satsade jag på de sex gravnivåerna, vilket beredde mig några lagom pauser från huvudstoryns idoga slaktande. Dessutom blev det lite håglöst hieroglyfspanande och något annat sidospår – på det stora hela ett ganska bra tempo.

(Jag måste ändå passa på att undra – VARFÖR måste vi översköljas av dessa infantila samlarpassager i så gott som varenda nytt spel? Vem blir egentligen glad över att jag hittar 100 blåa gummisnoddar eller varenda flagga i Jerusalem? Ger det utvecklaren något? Är det en pågående konstinstallation över hur dumma i huvudet folk är som gör vad som helst för 10 Gamerscore? Den frågan är inte bara retorisk.)

Spelets yta bör nämnas. Den är fantastisk. Mängder av iskar rör sig på skärmen samtidigt utan något som helst lagg, och den svala färgskalan klär de vackra miljöerna. Att man ger oss ett så oerhört ambitiöst återskapat Venedig skadar inte heller.

Assassin’s Creed är en tungviktsfranchise för Ubisoft, såpass att även ett mellanspel som Brotherhood (som släpptes i höstas) blev en rejäl succé. En tredje del i huvudserien är oundviklig, även om allt vi vet är att den är tänkt att släppas under 2011 eller 2012. Själv ser jag fram emot det som en sommarblockbuster. AC-serien är inte helt olik en Christopher Nolan-rulle – om du bara spänner av och struntar i oväsentligheter som logik är det en jävla resa.