Games & Godis

I takt med att jag blev lite äldre vågade jag mig även in på lite ruffigare ställen. Arkadmaskiner hade ju en förmåga att bara finnas på ställen som egentligen var lite för vuxna för många av oss som ansåg oss tillhöra målgruppen (att vi ofta bara hade mynt nog till två eller tre omgångar var en annan sak). Biljardhallen ovanför nuvarande Drottning Kristina-passagen var as rough as they came i centrala Halmstad under sent 80-tal. Från en risig, skräpig innergård gick man uppför en ranglig trappa till en inrökt lokal med träpanel och slitna golv, där det var fullt av skumma typer i mc-klubbvästar eller långa trenchcoats. Till vänster vid trappans topp fanns den stora hallen biljardbord och en bardisk. Till höger, i ett litet rum, stod ett par arkadmaskiner och såg övergivna ut. Jag minns inte vilket spel det var vi fastnade för först, men det som gjorde det största intrycket och fick oss att komma tillbaka vecka efter vecka var Capcoms Final Fight.

Det här var väldigt tidigt 90-tal. Jag gick i högstadiet och började så sakteliga luckra upp min noggrant utarbetade identitet som popkille (med Pet Shop Boys som självklara husgudar) med att så smått börja erkänna att en del hårdrock faktiskt gick att lyssna på (att jag i smyg hade lyssnat på Kiss, WASP och Twisted Sister sen lågstadiet var något jag talade tyst om, mån om att upprätthålla mitt självpåtagna rykte). Det senaste exemplet var Guns ‘n’ Roses. För första gången fanns det ett hårdrocksband som både tjejer och killar i min ålder gillade. Det var nåt nytt. Det var lite farligt, det var från Kalifornien. Nihilistiskt, självdestruktivt och Jack Daniels-drypande. De hade konstiga namn som inte var töntiga som Jay-Jay French eller Joey Tempest. Och Final Fight dröp av precis samma feel. Detta var några år innan vi kids hade börjat använda etiketten sleaze, och vi hade knappast hört begreppet grim’n'gritty som så småningom skulle komma att definiera mycket av populärkulturen under de första åren av det nya årtiondet. Final Fight omfamnade dem båda.

Storyn var sedvanligt cheesy och vag; polischefens dotter hade kidnappats och det var upp till tre tuffingar att rädda henne: pojkvännen Cody, hans polare Guy (av någon anledning iförd en ursilly tomatröd ninjadräkt) samt polischefen själv, den cigarrtuggande björnkramaren Haggar (av någon anledning i bar överkropp med bara ett läderbälte över sin svällande manboobs). Underbar pixelgrafik visade de tre slå, sparka och hoppsparka sig fram genom nattens arméer – huvudsakligen bestående av neonklädda psykopater som stilmässigt stod någonstans mellan Vanilla Ice och Sigue Sigue Sputnik. Utöver de vanliga attackerna behärskade varje karaktär dessutom spektakulära wrestlingmanövrer (Haggars flygande piledriver minns vi fortfarande med särskild värme) och en varsin skärmrensande specialattack, som kostade livsenergi att utföra.

Spelet var snabbt och omtumlande, med kapacitet att visa flera fiender på skärmen utan fallande uppdateringstakt – till skillnad från vår tidigare favoritbrawler Double Dragon. Utvecklingen sedan 80-talet hade inte varit snäll mot Technos succélir. Final Fight var snabbt och elegant, där DD var tungfotat och stelt.

Kulmen på vårt intensiva spelande kom en eftermiddag då kompisen N och jag, med fickorna fulla av blanka femkronor, smet tidigt från skolan och målmedvetet spelade igenom hela Final Fight – den första gången någon av oss hade spelat igenom ett helt arkadspel. Det kostade oss ett stort stycke av månadspengen, men i den kvava biljardsalongen, med synapser som gick bananas av överstimulans och pepp, gjorde det absolut ingenting. Vi hade ju just fått oss till livs vår dittills största spelupplevelse.

När Rosti lade ned sin snabbmatsverksamhet var det ett nytt ställe som tog över initiativet. Med det originella namnet Mack-Inn öppnade man upp i en nybyggd lokal invid OK-macken längs Växjövägen. De fick en del uppmärksamhet bland lokala snabbmatsaficionados för sitt – och det här var väl egentligen lite oroande – goda pulvermos, men blev ur mitt perspektiv framför allt ett häng för oss som var lite för gamla för att hänga på fritidsgården. I stället köpte man en luffare (ett par skopor potatismos över ett öppnat korvbröd, med ketchup och senap på) och satt och snackade om moppar och tjejer, och bio såklart. De motornördiga pysarna kunde sitta och betrakta all bensindriven fägring som passerade revy vid macken, och vi som hade andra intressen kunde prata om vårt. Eller, y’know, hänga vid arkadmaskinerna. And how!

Rotationen var ganska intensiv på Mack-Inns maskiner, och bland alla de spel vi hann slänga ned all växel vi hade på dök klassiker som Arkanoid, Rastan Saga och Cadash upp. Det sistnämnda tyckte vi var helt ofantligt coolt. Vi hade spelat Drakar & Demoner, Mutant och allt det där i några år, och började så smått fuska lite med Dungeons & Dragons. Det amerikanska spelet hade fler klasser, fler storvulna magier och kändes mer eklektiskt, antagligen tack vare sina betydligt spretigare inspirationskällor (nu skulle man kanske använda uttrycket ”trashigare” i stället). Just därför kändes Cadash, med klasserna magiker, barbar, präst och ninja nytt, fräscht och häftigt. Lägg därtill snyggt parallaxscrollande bakgrunder och du inser varför vi genast kunde bortse från spelets tråkiga, oinspirerade gameplay. De styltiga kontrollerna och det begränsade rörelseschemat gjorde det dessutom till en dyr hobby.

Sword & sorcery tycks ha varit en lokalt populär genre, och förutom Cadash och nämnda Rastan Saga dök ytterligare några sådana spel upp, det ena mer anonymt än det andra. Det var inte många spel över huvud taget som sportade lika fräsch grafik som Rastan Saga, även om man snabbt och hårt lärde sig att det bästa sättet att avnjuta spelet var att titta över axeln på någon annan som inte tvekade att slänga bort femma efter femma på att dräpa geléklumpar med morgonstjärna.

Det var också  i de inre regionerna av Mack-Inn som jag för första gången spelade Rush ‘n’ Crash.(i konsolsammanhang med känt som The Speed Rumbler). Detta formidabla lilla racing-/run & gun-spel, med sitt proto-GTA-gameplay, tillhör fortfarande mina mer intensiva spelupplevelser, och jag har givetvis redan skrivit om spelet här på G&G.

Mack-Inn finns kvar än idag. Det var dock många år sedan de gjorde sig av med sina sista arkadmaskiner.