Games & Godis

A long, long time ago it was…

Vi köpte Baten Kaitos för den vackra grafiken, förälskade oss i det för det enkla men ändå djupa stridssystemet och stod ut med det trots de outhärdliga röstskådisarna.

Det är den korta versionen. För en lite längre – fortsätt läsa nedan.

Monolith Soft, mest kända för Xenosaga-serien till PS2 och tri-Crescendo, som släppte Eternal Sonata (originaltiteln Trusty Bell får mig fortfarande att smälta, trots att jag inte ens har spelat det än) härom året, slog sina påsar ihop för att skapa ett nytt original-IP, exklusivt för Gamecube. Spelet gavs ut 2003 och fick en prequel med suffixet Origins 2006.

Miljöerna rör sig från det sagolikt fantasyvackra till det flat out knarkiga. Första världen, Sadal Suud (bild ovan) sätter standarden direkt. En fantasieggande värld bland molnen, markstycken som slitits loss från jorden och nu svävar i himlen, en värld där marken bara är en legend och där resor mellan de olika länderna företas medelst svävande luftskepp. Det är precis sådär luftigt och pseudopoetiskt som vi vill ha våra jrpg:n.  Protagonisten Kalas (nej, med engelskt uttal) är en trulig ung man med blått hår och, när spelet så sakteliga kickar igång, minnesförlust. Déja Vú! I spelets början träffar han den unga magikern Xelha, och tillsammans dras de in i kampen mot den uråldrige guden Malpercio.

Den som gillar sina rollspel komplicerade gör rätt i att lägga sin tid på Baten Kaitos. Alla vapen, rustningar, föremål, färdigheter och besvärjelser representeras av så kallade Magnus, magiska kort som innehåller essensen av det de representerar. Varje karaktär har en individuell kortlek, som spelaren får fylla upp med de Magnus sällskapet har samlat på sig. I strid har du tillgång till en handfull Magnus åt gången, och de dras slumpmässigt ur din lek – varför det gäller att noga balansera offensiva och defensiva Magnus. Och för att ta sig framåt behöver man faktiskt lägga lite tid på att pilla med kortlekarna. Det ska erkännas att det tog mig en stund att sätta mig in i systemet – det var ändå ett par tre år sen jag senast rörde spelet.

Men när man väl har spelat ett tag och tagit sig igenom några strider slutar det att vara en börda och blir som en drog. Man itererar fram sina kortlekar till perfektion (ju mäktigare ens karaktärer bli, desto större kortlekar kan de ha – men på något vis blir de aldrig tillräckligt stora). Är Xelha svag i defensiven? Byt ut några svaga offensiva kort mot habila defensiva och prova igen. Blev Kalas för jämntjock i förra bossfajten? Skaffa fler magiavslutningar så blir det åka av. Givetvis får man också fler och bättre Magnus efter så gott som varje strid, vilket innebär än fler ändringar. Ändå blir det sällan tråkigt – loot-reflexerna sätter in omgående.

Rösterna då. De är, enkelt uttryckt, fasansfulla. Flera av röstskådisarna har tidigare haft roller i väl ansedda serier som Tekken och Shenmue. Det hörs inte här (eller - nog kan man ana släktskap med de adrenalinstinna utropen i Tekken. Synd då att replikerna här levereras med ett fightingspels käcka schvung trots att Baten Kaitos är ett storydrivet rollspel…). Inte nog med att ljudet på röstinspelningarna är så burkigt att all eventuell suspension of belief genast bryts, inlevelsen på dem är också under all kritik. Från imperieavfällingen Lyude, vars repliker levereras som under ett massivt kodeinrus, till andrafiolshuvudrollen Xelha, som låter lika påklistrat äppelkäck vare sig hon pratar om återföreningen med en gammal barndomsvän eller massakrer på gruvarbetarfamiljer. Lägg därtill att dialogerna ofta är rejält utdragna och du har ett kraftfullt impediment på den genomsnittlige gamerns ambition att ta sig igenom hela spelet.

Vilket är synd. För storyn är - om än klichéfylld - både svängig och fängslande, och har ett par twistar som inte skäms för sig ens i sällskap med de bästa. Spelvärt vårvintern 2010? Tja, de färgsprakande miljöerna är onekligen en endorfinkick i det Sverige som de senaste månaderna har sett ut som The Day After Tomorrow, och stridssystemet är som sagt lika beroendeframkallande idag som det var 2003. Det som talar emot spelet är väl det lite hackiga tempot, grindandet och de fasansfulla rösterna. Det finns absolut rollspel som både är bättre och mer lättillgängliga på marknaden idag. Baten Kaitos blir en förtjusande fix från en era som var, en uppiggande påminnelse om genrens japanska rötter för alla som förlorat sig i de senaste månadernas granitkäkade Bioware-epos.