Games & Godis

Snacka om rutten timing. I Am Alive, utannonserat som en AAA-titel för snart fyra år sen, sen dess försenat, förminskat och nästan förlorat, släpps till slut, och då samtidigt som Mass Effect 3 slukar varenda gamer som yrvakna ser dagsljuset för första gången sen Skyrim släpptes i november i fjol. Eftersom jag själv fortfarande lever en stor del av mitt liv Tamriels norra utmarker (och inte har spelat de två första ME-spelen) kan jag dock unna mig en liten paus och se efter hur det egentligen blev med det här efter att Darkworks kickades ut.

• Det är både snyggt och fult. Grafiken ser ut som Resident Evil 4, vilket väl kanske inte är den saftigaste komplimang man kan ge åtta år efter att det släpptes. Samtidigt är miljöerna snygga, med ett överdrivet gryniskt filmiskt dis i fjärran (vilket är effektivt, och dessutom snart nog får sin förklaring).
• För att vara ett spel som utspelar sig Efter Katastrofen (eller efter The Event, som den kallas i spelet) är det väldigt lite scavenging. Man passerar otaliga polisbilar, ambulanser, militärfordon, butiker och lådor med potentiellt livräddande innehåll utan att kunna söka igenom dem. De förnödenheter man hittar står i stället rakt upp och ned på marken eller någon lastpall – konserver, vatten, läsk och smärtstillande tabletter. Liksom i tidigare nämnda RE4 lyser föremålen dessutom så att de ska vara enkla att hitta. Min suspension of belief ligger i dammet, mörbultad och omtumlad.
• Och om det nu har gått ett år av svält och umbäranden, hur kommer det sig att huvudpersonen är en sån välpumpad biff? Har man korsat landet till fots borde ha snarare vara senor och ben. Nu står det i stället köttdjur stämplat på honom och man undrar snarast varför inte var och en av de personer man stöter på försöker gå The Road på ens deffade arsle.
• En stor affär gjordes vid och efter utannonseringen om hur konfrontationer med fientliga iskar inte måste sluta med våld – man har ett vapen, men ingen eller väldigt lite ammunition, och därför kan det vara mer effektivt att vifta med den, köra bort eventuella kombattanter och sen lägga benen på ryggen. Alternativet att helt slippa våld är tyvärr mindra vanligt, men striderna är för den skull inte generiska. Det är kort, intensivt, rått – det vanligaste tricket är att låta en fiende närma sig och sedan hugga halsen av hen med sin machete. Striderna saknar finess för att de inte ska ha någon. Utsattheten är påtaglig, liksom det meningslösa i det dödande man tvingas till.
• Resident Evil-känslan går också igen i det faktum att det vimlar av osynliga gränser (och för den delen synliga sådana). Man kan gå in i en återvändsgränd som avgränsas av en bil, en blomrabatt och några soppåsar, och då är det bara att backa ut igen. Du kan klättra på enorma bropelare, på armeringsjärn och på vertikala vattenledningar, men inte över en bil. Trots att världen ligger i ruiner är man tydligen för fin för att vare sig trampa på växtlighet eller vada igenom ordentligt ihopknutna soppåsar. Det är det sämsta av uråldrig japansk speldesign. Om jag tänker på detta som ett zombieelement i spelet blir det i och för sig lite lättare.
• Trots mitt gnäll är jag rätt nöjd med det här, knappt halvvägs in. Tredjepersonsperspektiv och japansk-ish grafik och gameplay ger mig mysrysiga RE4-vibbar, fast uppblandat med en relativt väl hanterad dos The Road-influenser (många har försökt och försvinnande få har lyckats).

Jag gnällde för ett tag sen om hur jag har dröjt med att spela Bioshock med flera förmenta klassiker. Nu, när jag nyligen (och äntligen) är klar med Dragon Age: Origins (mer om det inom kort) var min tanke att ta tag i just Bioshock, ett spel jag inte har rört på ett år. Det, eller Alan Wake. Eller Red Dead Redemption. Eller.

I stället tog jag mig an ett recensionsspel för Eurogamer – WWE All-stars (texten kommer mot slutet av kommande vecka). Jag är ju gammal wrestlingvän och tyckte att det kändes lagom och lite skoj. Innan jag fick hem spelet passade jag på att värma upp med WWE Legends of Wrestlemania, ett spel som jag inte heller direkt slitit ut. Båda spelen har jag ganska kul med. Och jag märker att de passar rätt bra – behöver jag gå ifrån i fem minuter eller en timme (för att vyssa/mata/byta på lille Megaman) väntar spelet lydigt och jag kan raskt hoppa in igen.

Med ett spel som Bioshock är det annorlunda. Inte för att det inte väntar lydigt, utan för att det där handlar om att vara i en stämning – när jag rör mig runt Rapture, vaksam mot splicers och Big Daddies samtidigt som jag gapar över de fantastiska omgivningarna lämnar jag liksom vardagsrummet därhän. Men känslan är ömtålig. Och jag märker att mina spelupplevelser sen jag blev pappa behöver tåla avbrott. Därför har det blivit ganska mycket PES, lite Left 4 Dead (på PC) och så en del wrestling. Grejer som inte nödvändigtvis gör sig bäst i långa sittningar. DA:O funkade också hyfsat – trots att det är omfattande och har en komplex story är det inte alls lika… immersive som spel som de tidigare nämnda.

Och det här bekymrar mig lite. Kanske är det bara en planeringsfråga. Jag vill verkligen inte sluta spela storytunga titlar med starka narrativ – hell, L.A. Noire kommer ju om bara någon månad och försök få mig att låta bli det – men jag drar mig för att sätta mig med dem när jag vet att upplevelsen nog inte kommer att bli så som jag önskar mig.

Det här är rätt gnälligt, jag vet, men jag behövde få det ur mig. Förhoppningsvis ska inte den här texten få effekter som speglas i de nationella nativitetstalen för nördar. Men jag är lite intresserad av hur ni andra föräldrar ser på det, hur ni gör. Har ert spelande förändrats? Spelar ni annorlunda, eller andra sorters spel, sen ni fick barn?

Hur gör Big Daddies?