Snarare än *vilken* kultur man har konsumerat skulle jag vilja prata om *hur*.

Jag tänker till exempel på hur jag har spelat Drakar och Demoner sedan späd ålder men ändå inte lärt in alla tabeller som de flesta av mina killkompisar har gjort – det känns pinsamt att ta upp det som exempel, jag känner ett individuellt ansvar för denna brist i nördighet.

Samtidigt ser jag ju att mönstret återkommer hos många, många rollspelande kvinnor – Vi hade inte en egen DoD-box, vi blev inbjudna av antingen en brorsa eller en pojkvän (i sällsyntare fall av en tjejkompis som börjat spela med *sin* brorsa eller pojkvän) – som sedan serverade oss en charterversion av spelet. Fastän vi alla var överens om att vi var lika mycket gamers som någon annan, var vi ändå innerst inne gäster i kulturen, vi hade inte tillgång till infrastrukturen och krävde det inte heller.

Varför gjorde vi inte det? Själv var jag rädd att göra fel. Jag får fortfarande en lätt ångestrysning när jag ska slå tärningar, för tänk om jag tagit fel sort eller läser av resultatet fel. Jag kände mig alltid väldigt betraktad i spelsammanhang. Om det var för att jag var kvinna, en kvinna i en mansdominerad miljö, eller för att jag var en typisk fjortonåring kan vi ju låta vara osagt – men fortfarande idag slås jag av hur mycket även vi, de mest radikala av nördbrudar, liksom i alla tysthet accepterar att vi är gäster i pojkklubben och att det inte är vårt eget ställe.

(Fast jag är inte särskilt nöjd med den väldigt tungfotade artikeln ovan, ville dock gärna få ut igår kväll, trots Oscarsnattströttma. Kanske borde göra en remix)