Ibland tröttnade man på glassbaren eller biljardhallen, och letade efter nya betesmarker. Oftast innebar det att man tog cykeln lite längre upp längs Brogatan, förbi Karl XI:s väg. Där fanns inte bara en utan två lokaler, belägna nästan mitt emot varandra, som sportade spelmaskiner. Den ena var en butik som jag inte för mitt liv kan minnas vad de sysslade med – de kan ha sysslat med tobak och trav, de kan ha sålt kameror, de kan ha varit någon sorts kafé. Mitt enda minne är av en ganska clean lokal med ljusa väggar, och tre eller fyra arkadmaskiner mot en av kortsidorna. Spelen de hade inne varierade – det enda som nästan alltid fanns där var Arkanoid, med ett vred i stället för joystick.

På andra sidan gatan låg en rätt risig lunchrestaurant, som jag så här i efterhand tror även kan ha fungerat som något slags nattklubb om kvällarna (idag ligger där en låssmed). Det var aldrig särskilt mycket folk där, fastän lokalen var stor, och de två, tre arkadkabinett de hade kändes ganska out of place. Men spelen de hade var roliga. Det plågar mig en smula att jag inte minns titlarna på något av mina två favoriter därifrån. Det ena var ett vertikalscrollande beat ‘em up för två spelare – miljön åtminstone på de tidiga nivåerna var någon sorts stad eller by, och minde om första banan i Gunsmoke. De två spelarkaraktärerna – säkerligen generiska beat’ em upfigurer med pannband och ärmlösa coveralls i varsin gräll färg – mötte grupper av ondskefullt slödder på gatorna, och kunde emellanåt – och det var riktigt coolt – gå in i husen vid sidan av gatan, och där plocka upp vapen och bonusprylar, och förstås spöa fler fiender.

I det andra spelet var man en rymdfarande utforskare, och direkt i början fick man välja vilken av ett givet antal planeter man ville åka till – en djungelplanet, en isplanet, en lavaplanet, o.s.v. Gameplayet påminde en smula om ett mindre vertikalt Turrican, där ens bepansrade rymdkämpe besegrade hotande bestar och samlade på sig power-ups. Detta torde ha varit ungefär samtidigt som jag spelade Metroid på NES, och känslan av utsatthet var lite densamma – man var en ovälkommen besökare i dessa världar, en utböling som skulle drivas bort eller dödas. Samtidigt var den enkla valmöjligheten, vilken planet vill jag åka till?, precis lika fängslande som möjligheten att välja bana i Mega Man.

Det är dock inte osannolikt att de här spelen egentligen inte var något särskilt att ha – jag minns ju inte mycket av gameplay eller bandesign, och jag har inte sett några skärmdumpar jag känt igen från dem på någon av de arkadsajter jag har forskat i när jag har skrivit på den här serien - men deras utförande och upplägg inspirerade och fascinerade. De representerade, om inte annat, en utveckling av de enklare spel jag tidigare älskat. Det var en kreativ kick som hjälpte mig att förstå och uppskatta potentialen i mediet – även om jag inte skulle ha uttryckt det så som 13-14-åring.

Nästa del är den sjunde och sista – då lämnar vi Halmstad och beger oss norrut.