The Legend of Zelda gick och fyllde 25 i veckan som gick. Förutsägbart nog är det antagligen det enskilda spel som har påverkat mig mest. Mer än Dungeon Master, mer än Police Quest, mer än GTA. Det äventyr och de magiska miljöer som Zelda erbjöd gick utanpå allt annat 1987 (då det ju släpptes i Sverige, året efter den japanska releasen) och försatte mig i någon sorts bubblande extas från första gången jag testade det.

Men det som i efterhand imponerar mest är hur Legend of Zelda fick mitt 12-åriga, knoppande gamer-jag att förstå hur viktig musiken kan vara för ett spel. Vi var ju redan bortskämda med hur bra Nintendos spel lät – förutom rakt igenom suveräna Super Mario Bros. var ju åtminstone vinjettmusiken briljant i varenda spel vi stötte på. Men Zelda var på en annan nivå, vilket man blev varse så fort man hörde det sakrala anslaget i de första tonerna ur titelmusiken.

Det är episkt utan att vara övertydligt, det är hotfullt och samtidigt hoppfullt. In game är musiken sporrande ovan jord, och den ekar ödesdigert Links oerhörda utsatthet i underjorden. Och den lilla slingan vid game over-skärmen – på samma gång sorgsen och lekfull – är en av de där som fortfarande, varje gång jag tänker på den, spelas om och om igen i mitt huvud. Jag brukade slå på spelet och bara låta titelskärmen loopa, med volymen så hög att membranen i den gamla Luxor-tv:n jag ärvt av mormor började skorra, tills någon i familjen tappade tålamodet och tyckte att jag antingen borde spela eller stänga av.

För första gången var musiken mer än utsmyckning – den hade en huvudroll.

Så när jag tänker på The Legend of Zelda är det inte framför allt kreatören och visionären Shigeru Miyamoto jag tänker på. Mina tankar går till den fantastiske artisten och häxmästaren Koji Kondo.