Ibland tänker jag att min flickvän älskar Keita Takahashi mer än mig. Hon var skeptisk när jag kom hem med en Playstation 2 för några år sen, men hennes skepsis byttes mot koncentrerad spelglädje när jag visade henne We love Katamari. 360:n blev en accepterad möbel (let’s face it – den är inte diskret) i och med julklapps-Mirror’s Edge, men det är först nu, efter att jag gav henne Beautiful Katamari i lördags, som jag kan ana verkligt varma, spirande känslor. Så jag sitter här, bannlyst från att spela Lost & Damned, och tänker svarta tankar om jävla Takahashi. Men så kommer jag på att han ju inte var inblandad alls i Beautiful. Och att spelet verkar vara så kort att jag snart kan få tillbaka min konsol.

En till tanke dyker upp. Takahashi har ju faktiskt släppt ett spel alldeles nyligen – Noby Noby Boy, till PSN. Jag känner igen en öppning för att skaffa en PS3 när jag ser den.