Det fanns en tid då äventyrsspelen var den bästa kulturform jag kunde tänka mig. Space Quest. De två första Monkey Island. Lure of the Temptress. Beneath a Steel Sky. Men, som med så mycket annat här i livet, så växte vi isär, äventyrsspelen och jag. Åh, ibland återvände jag till mina gamla favoriter, och LeChuck’s Revenge eller Sam & Max hit the road (nej, jag vet – jag tröttnar heller aldrig på det där introt. ”Frrriends!?”) lyste från skärmen sent om natten i mitt lilla studentrum på Olofshöjd. Men jag gav mig aldrig in på några nya spår. Grim Fandango passerade praktiskt taget obemärkt förbi, liksom Blade Runner. ”De tar för mycket tid”, intalade jag mig. ”Jag håller mig till Civ, första GTA, NHL ’98. Grejer jag kan ge tjugo minuter i stöten och sen glömma.” Yeah. Visst – jag hade en hyfsat stressig tillvaro. Studier. Fester. The whole enchilada. Men mina tjugominutersnöjen med Civ 2 och Championship Manager 97/98 - och senare banaliteter som The Sims – spillde gärna över i flera timmar långa nattsittningar som spolierade både studier och socialt liv. Men på något sätt var det bestämt – inga äventyrsspel. Parasite Eve kan verka hur lockande det vill, det kommer inte över min tröskel. Så – är då Peter Forsberg roten till allt ont? Nej. Man kan tro det, det finns mycket som pekar på det, men faktiskt – nej. Ibland sätter man helt enkelt upp principer för sig själv som man vägrar ruckar på, hur bisarra och dåligt grundade de än är.

Så varför sitter jag här och grinar över det här nu, tio år senare? Well, jag har fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till mina äventyrsspelen. Jag läser om dem , jag ser trailers och youtubeklipp, någon enstaka gång köper jag dem – men de spelas aldrig. Hur länge har The Longest Journey legat i hyllan och samlat damm? Grim Fandango? Samtidigt som jag uppenbarligen har tid att spela mediokra dussinspel.

Nej. Det måste bli ändring här. Watch this space.