Hatar ni också att definieras som en målgrupp? Det har varit smärtsamt uppenbart på sistone att Xbox Live har börjat homa in obehagligt pricksäkert på några av mina största populärkulturella svagheter – i korthet zombies och Walter Hill. Senaste beviset på detta är släppet av arkadbrawlern The Warriors: Street Brawl. Filmen från 1979 är en formfulländad pärla, bedårande bedagad i dialog och yta, men fortfarande sensationellt cool och konsekvent, och med suveränt foto av geniet Andrew Laszlo. Utvecklarna CTXM väljer emellertid att i spelet fokusera på action i stället för stämning. Redan Barry de Vorzons klassiska ledmotiv får överflödigt sällskap av klumpigt inkastade samplingar från Cyrus tal i Pelham Bay Park (”Can you dig it?!”), och någonstans där läggs ribban för det här spelet.

Den tecknade stilen är förvirrande. Det stilrena formspråket från filmen späds ut till oigenkännelighet i ett inkonsekvent gytter av nära nog fotokopierade avbilder av Cleon, Swan, Ajax och Cochise och en stil som minner om de sämst tecknade superhjälteserierna från pre-Jim Lee-eran. Dessutom bryter den rejält med några av filmens kännetecken – något som i sig inte nödvändigtvis är dåligt. Men till exempel har man av någon anledning valt att förvandla David Patrick Kellys krumma, osympatiska punkdvärg Luther till en reslig biff med spikförsedda axelskydd och elegant vågigt hår – wtf?

Spelmekaniken är, enkelt uttryckt, unken retro. Tänk Final Fight, fast med mindre finess. Sparkar och slag pareras enkelt med ett tryck på höger avtryckarknapp, och knepet blir att tajma in sina egna snytingar mellan motståndarnas kantigt repetitiva slagmönster. En snäppet sämre än your everyday retro-brawler uppklädd i lånta gängvästar – det känns bara ovärdigt. Och saken görs inte bättre av att Rockstar ju gav oss det definitiva Warriors-spelet redan för fyra år sen. Så varför försöker Paramount Digital pracka på oss det här skräpet? Jag känner mig lurad bara genom att ha låtit demon solkat ned min hårddisk.

Ett tips den durkdrivne spelentreprenören: det finns en annan Walter Hill-rulle, som praktiskt taget har tiggt om att speltolkas sen den släpptes sommaren 1984. Japp – jag talar givetvis om den legendariska Streets of Fire. Seså, vad väntar ni på? Se bara till att inte nöja er med någon annan än Bill Paxton som bartendern Clyde. Om Street Brawl lär oss något är det att det inte finns utrymme för kompromisser när man handskas med klassikerna.