Jag har aldrig varit typen som har fastnat i, ni vet, dåliga vanor. Alkohol, tobak, poker/oddset/hästar – not for me. Man doppar kanske tån i någon av de där, men blir aldrig bofast. Kanske är det en anledning till att jag alltid har haft svårt att relatera till kidsen som spelar World of Warcraft 100 timmar i veckan. Men när en kompis skickade den här länken hajade jag till en smula. Det är en lång text, men väl värd att läsa. Snabb recap: kille spelar Vice City, lägger obscena mängder tid på spelet, GTAIV kommer ut, kille gör några linor kokain och spelar med en kompis i 30 timmar på första sittningen, och fastnar så småningom i ett flerårigt missbruk där koksruset intensifierar upplevelsen av spelet till den milda grad att dessa sessioner är enda gången han känner sig verkligt levande.
Det är intressant för att de båda missbruken är så tätt sammanflätade, så mycket av det ena går igen i det andra. Och det är drabbande dels för att det handlar om något som ligger så nära mitt eget hjärta, och för att killen inte motsvarar den karikatyrartade bild av cokeheads som de flesta av oss nog omedvetet har byggt upp på grundval av spritt mediebrus genom åren. Han springer inte runt på gathörn och försöker sälja avsugningar, han är inte våldsam, han bor inte på gatan. Han spelar GTA och njuter av det, precis som jag. Hans beskrivning av spelet rimmar ganska väl med min egen upplevelse.
Mina egna ”binges” har varit mer modesta. Men givetvis har de påverkat min vardag. Hösten 2000 jobbade jag på ett bygge i Göteborg, var nybliven singel och valde ofta bort kvällsumgänge eftersom jag ju skulle lämna in tidigt. Oftare än inte slutade dock dessa kvällar med att jag satt uppe till två och förde Arsenal till titel efter titel i Championship Manager, vilket i sin tur ledde till att jag var bushed när klockan ringde vid halv sex. Eftersom jag därför var helt slut efter jobbet valde jag gärna bort umgänge på kompisar på kvällen för att lägga mig tidigt, och så började det hela om igen.
Den dåliga cirkeln bröts så småningom, när jag började umgås med en del nya vänner, blev mer eller mindre förälskad, och så småningom lämnade stan på ett tag för att få lite nya perspektiv. Jag vill egentligen inte säga att mitt intensiva CM-spelande var ett verkligt problem för mig, men när jag läser igenom den fakta jag har radat upp här ser jag svart på vitt att det ju faktiskt var det. Jag spelade för mycket, och det fick mig att må sämre än jag borde. Sånt vill man inte inse om sig själv, men trots allt var det nog så. Huh.
Så, anyone else wants to share?
