I det allra första inlägget på Games & Godis var jag just i färd med att ladda ned det första 360-exklusiva DLC:t till GTA4. I mars lämnade jag en kort rapport om mina intryck så långt, med löfte om att snart återkomma med slutsummering och -betyg. Jag förstår verkligen alla er som suttit och hållit andan sen dess.

Så vad hände? Tja, same ol’, same ol’. En viss kommunikationsförbittring uppstod då min pyttelilla teve vägrade visa upp texten på de sms protagonisten Johnny Klebitz tog emot (vit text på ljusgrå bakgrund gör sig verkligen utmärkt på en 21” CRT-skärm, Rockstar!). Jag tröttnade helt enkelt, och satsade min tid på den förra konsolgenerationen i stället.

Men nu, med en nyinförskaffad jätteteve på plats i vardagsrummet, och med Gay Tony alldeles runt hörnet, aktualiserades åter frågan om det inte var dags att sätta punkt för det här, en gång för alla. Så i helgen som gick gjorde jag det.

Ett av de spel jag har kört en del sedan jag sist hade med Lost & Damned att göra är Ubisofts storsatsning Assassin’s Creed. Ett spel som absolut inte saknar svagheter, men som framför allt har en stor styrka: en smidig, flyhänt kontroll. Kanske är det för att jag har den i relativt färskt minne som Johnny the Jew plötsligt känns extra kantig i sitt rörelseschema. Att plocka upp ett paket diamanter på marken kan kräva att man springer ett par tre varv runt dem först, att stå på en halvmetern bred mur utan att dratta ned blir ett konststycke. Kontrollen känns i stort sett oförändrat genom Rockstars GTA-serie sen den gick 3D i början av 00-talet, och vi har svalt det förr, men plötsligt tar det emot mer än någonsin.

Kanske beror det på att vi den här gången inte blir lika hänförda av miljöerna. Liberty City har vi redan utforskat snart sagt varje skrymsle i; vi har vandrat längs stränderna, klättrat runt på varje hög struktur och bränt hundratals varv på motorvägarna. I Lost & Damned får vi ett nytt sammanhang, ett nytt perspektiv på staden, delvis i och med omlokaliseringen till Alderney. Men det är inte tillräckligt för att ge den ooh-känsla som ett nytt GTA-spel vanligtvis mer eller mindre garanterar. Utan anslående miljöer läggs hela ansvaret för en sjyst spelupplevelse på story och uppdragsstruktur.

Den sistnämnda är, precis som ovan, same ol’, same ol’. Ta föremål X från Y till Z, eventuellt med en eldstrid vid ankomsten till Z. Eller så snor Z föremål X och drar iväg, varpå du följer efter i en scriptad åktur och skjuter ned dem efter bästa förmåga. Det är inte bara inte särskilt kul, det är direkt trist. Återstår då storyn.

Denna är emellertid kanske den minst inspirerade någonsin. I stort sett hela utvecklingen ligger glasklar från början. WYSIWYG. Det finns inga överraskningar, inga smarta vändningar. En lite del av det vägs upp av humor, men till och med med humorn är det snålt. Precis som jag funderade förra gången fortsatte Rockstar att förlita sig på wow-effekten i att spela gamla uppdrag ur ett nytt perspektiv – trots att det bara var lite kul redan första gången. Efter ett tag sitter man mest och identifierar öppningar att få använda samma uppdrag för tredje gången, nu i Ballad of Gay Tony. Det känns väl andefattigt.

De tidigare spelen har knappast gjort sig kända för att ha haft starka slut. Inte heller GTA4. Lost & Damned har ett passande torrt slut. Ett relativt enkelt och linjärt uppdrag avslutas praktiskt taget som väntat. Det enda som känns lite coolt är hur en tråd i storyn lämnas ganska öppen i slutet. Men det är alldeles för lite, och alldeles för sent.

Jag vet, jag vet. Jag blir själv lite överraskad av hur hårt jag dissar det här (och förvånad i ännu ett led när jag inser hur sugen jag blir på att spela mer GTA när jag ser bilderna i artikeln). Men mina förväntningar är alltid höga på Rockstar, trots att jag vet att kontrollen nästan alltid suger, att uppdragsstrukturen är sjukt repetitiv och att miljöerna är praktiskt taget omöjliga att interagera med. De har andra sätt att nå mig, andra strängar att spela på – och de gör det ofta mästerligt. Men intrycket av L&D är att man har nöjt sig med hyfsat den här gången. Det bådar inte gott för Gay Tony, men jag skulle älska att bli överraskad.