Ibland tröttnade man på glassbaren eller biljardhallen, och letade efter nya betesmarker. Oftast innebar det att man tog cykeln lite längre upp längs Brogatan, förbi Karl XI:s väg. Där fanns inte bara en utan två lokaler, belägna nästan mitt emot varandra, som sportade spelmaskiner. Den ena var en butik som jag inte för mitt liv kan minnas vad de sysslade med – de kan ha sysslat med tobak och trav, de kan ha sålt kameror, de kan ha varit någon sorts kafé. Mitt enda minne är av en ganska clean lokal med ljusa väggar, och tre eller fyra arkadmaskiner mot en av kortsidorna. Spelen de hade inne varierade – det enda som nästan alltid fanns där var Arkanoid, med ett vred i stället för joystick.

På andra sidan gatan låg en rätt risig lunchrestaurant, som jag så här i efterhand tror även kan ha fungerat som något slags nattklubb om kvällarna (idag ligger där en låssmed). Det var aldrig särskilt mycket folk där, fastän lokalen var stor, och de två, tre arkadkabinett de hade kändes ganska out of place. Men spelen de hade var roliga. Det plågar mig en smula att jag inte minns titlarna på något av mina två favoriter därifrån. Det ena var ett vertikalscrollande beat ‘em up för två spelare – miljön åtminstone på de tidiga nivåerna var någon sorts stad eller by, och minde om första banan i Gunsmoke. De två spelarkaraktärerna – säkerligen generiska beat’ em upfigurer med pannband och ärmlösa coveralls i varsin gräll färg – mötte grupper av ondskefullt slödder på gatorna, och kunde emellanåt – och det var riktigt coolt – gå in i husen vid sidan av gatan, och där plocka upp vapen och bonusprylar, och förstås spöa fler fiender.

I det andra spelet var man en rymdfarande utforskare, och direkt i början fick man välja vilken av ett givet antal planeter man ville åka till – en djungelplanet, en isplanet, en lavaplanet, o.s.v. Gameplayet påminde en smula om ett mindre vertikalt Turrican, där ens bepansrade rymdkämpe besegrade hotande bestar och samlade på sig power-ups. Detta torde ha varit ungefär samtidigt som jag spelade Metroid på NES, och känslan av utsatthet var lite densamma – man var en ovälkommen besökare i dessa världar, en utböling som skulle drivas bort eller dödas. Samtidigt var den enkla valmöjligheten, vilken planet vill jag åka till?, precis lika fängslande som möjligheten att välja bana i Mega Man.

Det är dock inte osannolikt att de här spelen egentligen inte var något särskilt att ha – jag minns ju inte mycket av gameplay eller bandesign, och jag har inte sett några skärmdumpar jag känt igen från dem på någon av de arkadsajter jag har forskat i när jag har skrivit på den här serien - men deras utförande och upplägg inspirerade och fascinerade. De representerade, om inte annat, en utveckling av de enklare spel jag tidigare älskat. Det var en kreativ kick som hjälpte mig att förstå och uppskatta potentialen i mediet – även om jag inte skulle ha uttryckt det så som 13-14-åring.

Nästa del är den sjunde och sista – då lämnar vi Halmstad och beger oss norrut.

I takt med att jag blev lite äldre vågade jag mig även in på lite ruffigare ställen. Arkadmaskiner hade ju en förmåga att bara finnas på ställen som egentligen var lite för vuxna för många av oss som ansåg oss tillhöra målgruppen (att vi ofta bara hade mynt nog till två eller tre omgångar var en annan sak). Biljardhallen ovanför nuvarande Drottning Kristina-passagen var as rough as they came i centrala Halmstad under sent 80-tal. Från en risig, skräpig innergård gick man uppför en ranglig trappa till en inrökt lokal med träpanel och slitna golv, där det var fullt av skumma typer i mc-klubbvästar eller långa trenchcoats. Till vänster vid trappans topp fanns den stora hallen biljardbord och en bardisk. Till höger, i ett litet rum, stod ett par arkadmaskiner och såg övergivna ut. Jag minns inte vilket spel det var vi fastnade för först, men det som gjorde det största intrycket och fick oss att komma tillbaka vecka efter vecka var Capcoms Final Fight.

Det här var väldigt tidigt 90-tal. Jag gick i högstadiet och började så sakteliga luckra upp min noggrant utarbetade identitet som popkille (med Pet Shop Boys som självklara husgudar) med att så smått börja erkänna att en del hårdrock faktiskt gick att lyssna på (att jag i smyg hade lyssnat på Kiss, WASP och Twisted Sister sen lågstadiet var något jag talade tyst om, mån om att upprätthålla mitt självpåtagna rykte). Det senaste exemplet var Guns ‘n’ Roses. För första gången fanns det ett hårdrocksband som både tjejer och killar i min ålder gillade. Det var nåt nytt. Det var lite farligt, det var från Kalifornien. Nihilistiskt, självdestruktivt och Jack Daniels-drypande. De hade konstiga namn som inte var töntiga som Jay-Jay French eller Joey Tempest. Och Final Fight dröp av precis samma feel. Detta var några år innan vi kids hade börjat använda etiketten sleaze, och vi hade knappast hört begreppet grim’n'gritty som så småningom skulle komma att definiera mycket av populärkulturen under de första åren av det nya årtiondet. Final Fight omfamnade dem båda.

Storyn var sedvanligt cheesy och vag; polischefens dotter hade kidnappats och det var upp till tre tuffingar att rädda henne: pojkvännen Cody, hans polare Guy (av någon anledning iförd en ursilly tomatröd ninjadräkt) samt polischefen själv, den cigarrtuggande björnkramaren Haggar (av någon anledning i bar överkropp med bara ett läderbälte över sin svällande manboobs). Underbar pixelgrafik visade de tre slå, sparka och hoppsparka sig fram genom nattens arméer – huvudsakligen bestående av neonklädda psykopater som stilmässigt stod någonstans mellan Vanilla Ice och Sigue Sigue Sputnik. Utöver de vanliga attackerna behärskade varje karaktär dessutom spektakulära wrestlingmanövrer (Haggars flygande piledriver minns vi fortfarande med särskild värme) och en varsin skärmrensande specialattack, som kostade livsenergi att utföra.

Spelet var snabbt och omtumlande, med kapacitet att visa flera fiender på skärmen utan fallande uppdateringstakt – till skillnad från vår tidigare favoritbrawler Double Dragon. Utvecklingen sedan 80-talet hade inte varit snäll mot Technos succélir. Final Fight var snabbt och elegant, där DD var tungfotat och stelt.

Kulmen på vårt intensiva spelande kom en eftermiddag då kompisen N och jag, med fickorna fulla av blanka femkronor, smet tidigt från skolan och målmedvetet spelade igenom hela Final Fight – den första gången någon av oss hade spelat igenom ett helt arkadspel. Det kostade oss ett stort stycke av månadspengen, men i den kvava biljardsalongen, med synapser som gick bananas av överstimulans och pepp, gjorde det absolut ingenting. Vi hade ju just fått oss till livs vår dittills största spelupplevelse.

När Rosti lade ned sin snabbmatsverksamhet var det ett nytt ställe som tog över initiativet. Med det originella namnet Mack-Inn öppnade man upp i en nybyggd lokal invid OK-macken längs Växjövägen. De fick en del uppmärksamhet bland lokala snabbmatsaficionados för sitt – och det här var väl egentligen lite oroande – goda pulvermos, men blev ur mitt perspektiv framför allt ett häng för oss som var lite för gamla för att hänga på fritidsgården. I stället köpte man en luffare (ett par skopor potatismos över ett öppnat korvbröd, med ketchup och senap på) och satt och snackade om moppar och tjejer, och bio såklart. De motornördiga pysarna kunde sitta och betrakta all bensindriven fägring som passerade revy vid macken, och vi som hade andra intressen kunde prata om vårt. Eller, y’know, hänga vid arkadmaskinerna. And how!

Rotationen var ganska intensiv på Mack-Inns maskiner, och bland alla de spel vi hann slänga ned all växel vi hade på dök klassiker som Arkanoid, Rastan Saga och Cadash upp. Det sistnämnda tyckte vi var helt ofantligt coolt. Vi hade spelat Drakar & Demoner, Mutant och allt det där i några år, och började så smått fuska lite med Dungeons & Dragons. Det amerikanska spelet hade fler klasser, fler storvulna magier och kändes mer eklektiskt, antagligen tack vare sina betydligt spretigare inspirationskällor (nu skulle man kanske använda uttrycket ”trashigare” i stället). Just därför kändes Cadash, med klasserna magiker, barbar, präst och ninja nytt, fräscht och häftigt. Lägg därtill snyggt parallaxscrollande bakgrunder och du inser varför vi genast kunde bortse från spelets tråkiga, oinspirerade gameplay. De styltiga kontrollerna och det begränsade rörelseschemat gjorde det dessutom till en dyr hobby.

Sword & sorcery tycks ha varit en lokalt populär genre, och förutom Cadash och nämnda Rastan Saga dök ytterligare några sådana spel upp, det ena mer anonymt än det andra. Det var inte många spel över huvud taget som sportade lika fräsch grafik som Rastan Saga, även om man snabbt och hårt lärde sig att det bästa sättet att avnjuta spelet var att titta över axeln på någon annan som inte tvekade att slänga bort femma efter femma på att dräpa geléklumpar med morgonstjärna.

Det var också  i de inre regionerna av Mack-Inn som jag för första gången spelade Rush ‘n’ Crash.(i konsolsammanhang med känt som The Speed Rumbler). Detta formidabla lilla racing-/run & gun-spel, med sitt proto-GTA-gameplay, tillhör fortfarande mina mer intensiva spelupplevelser, och jag har givetvis redan skrivit om spelet här på G&G.

Mack-Inn finns kvar än idag. Det var dock många år sedan de gjorde sig av med sina sista arkadmaskiner.

Ett stort lördagsnöje i min späda ungdom var så klart att Åka In Till Stan. Och det dröjde inte länge innan min året äldre kusin visade mig till glassbaren på Klammerdammsgatan. Det var faktiskt en glassbar året runt, med stora skyltar som saluförde deras banana splits och glassbomber. Jag kan inte minnas att jag någonsin de facto såg någon av de där pjäserna serveras, trots otaliga timmars häng i lokalen. Och kan verkligen de sex, sju arkadkabinetten ha gett tillräckligt mycket inkomster för att stället skulle gå runt? Det var dock inga frågor man ställde där och då.

I stället hade vi fullt upp med att slösa veckopengen på Choplifter och Double Dragon. Båda hade fantastisk grafik och fascinerande gameplay. I Choplifter skulle man med sin helikopter ta sig in bakom fiendens linjer, bomba sönder fängelser och rädda sina fångna kamrater, allt medan fiendens tanks försökte skjuta ned en. Det häftigaste var det faktum att det sidscrollande spelet tog en både fram (vilket i det här fallet var åt vänster på skärmen, bara det väldigt originellt) och tillbaka – flera skärmlängder! Double Dragon, med möjligheten att röra sig i ”2,5D” över skärmen var också fruktansvärt coolt. Gubbarna rörde sig långsamt, men hade i gengäld massor av häftiga moves och kunde dessutom plocka upp tuffa vapen som baseballträn och nunchakus.

Så småningom dök även ett Golden Axe-kabinett upp. Just där och då var det spelet världens coolaste, evörr. Fantasytemat låg rätt i tiden, och både grafik och ljud var bland det häftigaste vi hade stött på i ett spel. Och karaktärerna var inte bara coola, de kunde dessutom samla på sig mana och anfalla med kraftfulla magier som fällde varenda fiende på skärmen. De små skitsen mellan banorna, där små tjuvaktiga alfer försökte stjäla spelarnas guld medan de sov i sitt läger, var också häftigt – bara tanken på att karaktärerna faktiskt gjorde saker emellan banorna svindlade. En lördagseftermiddag troppade jag och en kompis till glassbaren med en 20-30 kr i mynt vardera, redo att ta oss igenom hela Golden Axe. Det blev en episk spelomgång, men till slut föll våra monetära tillgångar till föga mot någon av de där stora, kompromisslösa bossarna.

Ett lite senare spelminne från samma lokal är av ett spel som jag inte är säker på att jag minns rätt namn på. Jag vill tro att det hette Rolling Thunder – men alltså inte det Rolling Thunder de flesta av er kanske är bekanta med. Det här spelet var ett vertikalscrollande shmup i samma skola som, säg, Xevious eller 1942, fast med motorcyklar. Men i all sin enkelhet var det oerhört underhållande, med len co-op och gott om häftiga power-ups. Ni känner kanske igen den där gnagande känslan av att ha glömt bort något som man kanske aldrig kommer få veta igen.

Glassbaren på Klammerdammsgatan slog igen någon gång under 90-talets början. Sedan dess har lokalen hyst några olika verksamheter, mest notabelt en restaurant med skapligt rykte under några år. Senast jag gick förbi var den dock återigen övergiven.

Min mest avgörande spelhall var en snabbmatssylta. Snabbmatssyltan i Vallås Centrum, för att vara exakt. Innehavaren kallades Rosti – eller hette han Rosti? Jag visste aldrig och vet inte än. Men hos Rosti fanns två arkadkabinett, varav ett alltid var Taitos Empire City 1931. För första gången blev jag verkligt besatt av ett arkadspel. Spelet utspelade sig som titeln antyder under förbudstiden i USA, i maffiamiljö, och gick ut på att med kontrollspaken styra ett hårkors över skärmen och skjuta alla bad guys som hoppade fram. Ibland hade de av någon anledning en flickvän i armkrok, och då gällde det att hålla tungan rätt i mun och inte träffa fel person. Alla banor upprepade sig på exakt samma sätt samma gång, och det gällde att lära sig dem utantill.

Det hade varit lättare om det inte vore för de tre, fyra, fem år äldre killarna som också frekventerade Rostis sylta. De snusade och körde moppar, och tyckte att det var hysteriskt roligt att en liten knatte som jag hade hittat dit och dök upp var och varannan dag med några enkronor i fickan och snällt köade bakom dem för att få spela. Jag försökte givetvis låtsas om som att jag inte märkte att de noga iakttog mig medan jag spelade, men inombords dunkade mitt lilla fågelhjärta vilt och jag fick anstränga mig för att hålla andhämtningen på en sansad nivå. Ofta gjorde nervositeten att även mina mest framgångsrika spelomgångar slutade på andra eller tredje banan. En gång, när moppekillarna hängde i klasor runt mig och arkadkabinettet kom en av dem på den skojiga idén att stänga av spelet mitt i min runda. Alla garvade, och jag var på vippen att börja grina – min första tanke var att jag hade förstört spelet på något oförklarligt vis - när en annan kille knuffade bort kisen som stängt av, startade spelet igen och erbjöd mig två nya kronor för en ny omgång. Men då hade jag redan räddhågset backat undan och var på väg ut genom dörren.

Min blyghet till trots vann  jag nog ändå en del sympati och rentav respekt – mina kompisar gjorde stora ögon när vi tillsammans gick förbi någon av tuffingarna i skolans korridorer och de hälsade mig med en igenkännande nick eller till och med ett Tjenare.

Ett annat spel gjorde en kortare cameo hos Rosti, Konamis Mikie. Med sin färgglada grafik och bekymmerslösa grundförutsättningar (busungen Mikie springer runt skolbyggnaden och samlar hjärtan från sin flickvän, medan han jagas av lärare och vaktmästare) var det en frisk fläkt i min begränsade arkadvärld. Men det var så svårt att jag efter varje bortslösat spel genast ångrade att jag inte valt Empire City i stället.

Rostis sylta blev snart pizzeria, arkadmaskinerna försvann och sen några år är även byggnaden borta, riven och helt sonika ersatt med en anspråkslös gräsmatta. Inget ger en vink om byggnaden som tidigare låg där. Men jag kommer inte att glömma.

Det är dags för ännu en promenad längs minnenas allé. Jag tog mina första stapplande gamersteg inte långt efter att jag tagit mina första stapplande steg över huvud taget. I min barndom var arkadhallar fortfarande ganska vanliga i Sverige. Dessutom hade varje korvkiosk och pizzeria med självaktning minst en spelautomat stående längs den bakre väggen. Och det är inte Jack Vegas vi pratar om här, utan pengaslukande trälådor fyllda med elektronik, utan annan chans till payoff än rent underhållningsmässig sådan.

Tur då att den desto oftare var nog så stor.

Vi gör det här med bilder. Och vi börjar med en av de första platser där jag stötte på arkadspel – Palmqvists Minigolf vid Östra Stranden i Halmstad. Från början var det mest flipperspelen som fascinerade mig, med sin totala överstimulans – ljus, ljud och massor av rörliga delar. Efter två minuters stirrande och lyssnande var man helt kvillrig. Det var billig underhållning. Men snart nog upptäckte jag de andra spelen, de som hade en bildskärm och som kontrollerades med en sticka och en eller två knappar. Jag minns inte ens de första spel jag spelade här. I stället minns jag de jag spelade mest: OutRun, Afterburner och Operation Wolf. Den fastmonterade Uzin till det sistnämnda var galet ball.

På något plan känns det väldigt tryggt att veta att Palmqvists minigolf inte bara finns kvar, utan att de också fortfarande driver en spelhall intill.

Tyvärr motsvarar interiören inte riktigt min barndoms galet intensiva arkadupplevelse. Ett par Sega Rally-kabinett, ett biljardbord, en mekanisk leksaksbil och ett par äldre kabinett med inte särdeles minnesvärd mjukvara är allt som återstår av den forna spelhallsglansen.

Palmqvist var inte det enda minigolfstället som frekventerades. Somliga kvällar valde man hellre banan med det kittlande namnet Japan, en bit längre upp längs Södra Badvägen. Där fanns en mindre spelhall, som inte hade vare sig Palmqvists intensitet eller spännande kabinett. Däremot är det hos Japan som spelhallsfanan hålls högst idag. I den kombinerade glasskiosken och pizzerian som ligger intill har man hyst in en mysig, mörk arkadgrotta så fullproppad med maskiner att det kan vara svårt att ta sig fram. Det finns några skapliga flipperspel, de obligatoriska Sega Rally-kabinetten, ett air hockey-bord och en handfull arkadmaskiner.

Tidigare har man också haft kvar en verkligt ärevärdig rest av den gamla spelhallskulturen. I ett hörn stod nämligen ett gammalt träkabinett med ett svartvitt racingspel för två spelare. Jag minns inte vad det heter, eller ens att det skulle ha haft ett namn. Det har liksom bara alltid funnits där. Spelet styrdes med ratt, gaspedal, broms och växelspak, och kostade – så sent som sommaren 2008 – endast 1 krona per spel och spelare. Sommaren 2009, när de här bilderna togs, hade man skickat maskinen tillbaka till uthyrningsfirman för att testa ett annat spel. Jag hoppas att det kommer tillbaka i sommar. Jag saknar det.