Det regnade, det blåste, det var två grader över noll, men oförtrutet cyklade jag på. Det var värt att ta en omväg genom stan på väg hem från jobbet. Idag släpptes nämligen den senaste installationen i Konamis Pro Evolution Soccer-serie. Nu, försjunken i soffan, med några matcher under bältet, vill jag dela med mig av mina första intryck.

• Vilket flyt! Det har blivit ett antal år med PES, och det är inte underligt att man snabbt känner sig hemma i menysystem och kontroller, men frågan är om inte PES 2010 ändå är det spel som satt sig snabbast av de senaste årens utgåvor. Är det så enkelt att man har hittat hem på den tredje generationens 3D-konsoler, efter ett par mindre lyckade försök?
• 360-graderskontrollen är skön, men jag märker att jag i början lätt faller in i den gamla vanliga, primitiva kontrollen med åtta möjliga löpriktningar. Men snart lossnar det. Bokstavligen – det känns som om bojor kastas av. Det känns plötsligt verkligt smidigt när man glider igenom motståndarnas backlinje som Fabregas eller Arsjavin, och man anar det finns massor av roliga dribblingar och finesser att upptäcka. Åtta riktningar. Seriöst, hur har vi kunnat acceptera en sådan urtafflig styrningsstandard så länge som vi faktiskt har?
• Och apropå att köpa anakronistisk speldesign – när ska kommentatorerna i sportspel komma in i current gen? Låt vara att Mark Lawrenson och Jon Champion är så där lagom kul i sig (ibland, Konami, är det nyttigt att fix it även om det ain’t broken, om så bara för förändringens skull!), men deras pladder är inte bara trist – det är frapperande klumpigt programmerat och provocerande fantasilöst skrivet. Ena stunden är matchen en ”one-sided affair”, ändå ska det i nästa bli ”fascinating to see how the manager’s changes will affect the outcome of this game”, trots att hans lag ligger under med 4-0 med fem minuter kvar. Visst, jag skulle mer än gärna tro att det är en mild ironi från Champions sida, men sådan tur har vi knappast. Med tanke på att grafiken nu är uppe på en nivå där vi tvingas se porerna på spelarnas uncanny valley-mappade fejor (porerna förtjänar nästan ett eget inlägg – Seabass och grabbarna tycks ha blivit väl exalterade, och plötsligt ser varenda spelare, oavsett hur marsipanlen hy de har i verkligheten, ut som Edward James Olmos) är det inte för mycket begärt att vilja se – höra! – mer dynamik i kommentatorsfunktionen.
• Att sitta och redigera de icke-licensierade lagen är alltid ett trist slitgöra, men nödvändigt för att upprätthålla någon som helst suspension of disbelief. Frustrerande då att det, trots nästan hundra olika alternativ för tröjdesign, inte finns någon som motsvarar den modell Arsenal begagnar sig av. What gives?

Det blir lite klagomål, lite smågnäll. Men det här är en spelserie jag älskar, och min första kväll med spelet har inte gett någon antydan om att årgång 2010 ska bli något undantag. Så nu tänkte jag fortsätta spela en stund, och stilla vänta in FIFA-ivrarnas hånfulla kommentarer. Bring it, biotches.