Okej, det är dags för en helt vanlig spelbloggning igen. Det var ju några dagar sen.

I skåpet under teven har jag en hel del spel liggande med plasten kvar – don’t we all? Somliga grejer är så gamla som till GC (Donkey Kong Jungle Beat, Geist m.fl.) och PS2 (Okami, God of War m.fl.), men flest inplastade spel har jag ändå till min 360. Jag tänkte ta en snabb genomgång av dem.

 

Assassin’s Creed
Ubisofts megaprojekt togs emot positivt med men vissa reservationer av kritikerna, och mer reservationslöst positivt av spelarna. Det ser fortfarande riktigt snyggt ut och upplägget med historiska miljöer och en liten VR-twist känns härligt corny. Jag tycker att kontrollen verkar lite kantig, av vad jag har sett, men jag har ju ännu inte provat själv. Det här ser jag fram emot.

 

Dead Space
Det här hyllades som en dark horse till GOTY-titeln i vintras, och fick vanligtvis sansade unga gamers att vildögt prata om strategic dismemberment som det nya svart. Och jag är rätt jäkla sugen på att sätta tänderna i det här, faktiskt. Minus: jag anar att färgerna går i mörka toner här, vilket inte brukar vara någon fördel på min gamla och väldigt lilla tv – något som redan har fått mig attt skjuta upp några längre sessioner med spel som Bioshock och Dead Rising tills dess jag med gott samvete kan investera i en ny, samtida, tv. 

Eternal Sonata
Även känt under det betydligt rarare namnet Trusty Bell. Jag är ingen rollspelare av rang – jag gillar genren som sådan, men har svårt att lägga de lååånga tider som oftast krävs för att spela igenom ett helt rpg. I Eternal Sonata är det grafiken och musiken jag ser fram emot att avnjuta. Så får vi se om den lyckas med vad spel som Final Fantasy XII och Baten Kaitos misslyckats med – att hålla kvar mig ända till slutet.

 

Lego Indiana Jones/Kung Fu Panda
Följde med den Falcon-box jag köpte när min gamla Halo-gröna Zephyr RLODade i höstas. Kan inte säga att jag direkt har slitet mitt hår i iver över något av de här spelen, även om jag förväntar mig lite habil underhållning av Indiana Jones. Potential för positiv överraskning här, kanske?

 

 

Lost Planet
När jag köpte 360 var Lost Planet ett av de spel som lockade mest. Det berodde till stor del på de fräscha bilder man marknadsförde det med – snygga vintermiljöer och lyxig b-action. Nu känns det kanske inte lika hett längre, men jag beställde faktiskt bara hem detta härom veckan, så att det fortfarande ligger inplastat beror inte på att jag inte är sugen på det. Faktiskt känns det som en klockren söndagsunderhållning någon slö, regnig senvinterhelg.

Prey
Enligt en vato är Prey ”ett riktigt b-spel, på det bra sättet”. Låter inte alls dumt. Alltför många spel är b-spel på det dåliga sättet – bättre då med de få som förstår att omfamna sin b-status och kanske rentav vältra sig i den. Storyn, om en ung cherokeeindian som kidnappas av aliens och använder uråldrig cherokeemagi för att rädda sig själv och sin flickvän, är samtidigt pretentiös och urfånig, en lovande kombo som faktiskt får mig att vilja pilla av plasten på det här rätt omgående. 

Project Gotham Racing 3
Racingspel är för mig nästan alltid bäst i teorin. När jag läser en recension som skvallrar om realistisk fysik, coola bilar, smart AI och utmanande banor kan jag vara beredd att slanta upp direkt, men när jag väl sitter där tar det en halvtimme innan jag är dödligt uttråkad. Underligt, men insikten om detta har räddat mig från saker som att köpa en PS3 bara för att kunna spela det där ursnygga F1-spelet (i en halvtimme, då). Jag kan ibland sakna 90-talets kart-trend – varför kan vi inte få se GTA Kart? Final Fantasy Kart? Kartutmaningarna i Bully var ju så där lagom kul, tyvärr. Nå – PGR3, då. Well, en regnig dag kommer jag säkert att ha jävligt roligt med det. I en halvtimme.

Stranglehold
En rak uppföljare på Hard Boiled med inblandning av John Woo själv – förutsättningarna för Midways Stranglehold var fantastiska. Explosioner, vita duvor som tar flykt, slow motion-fajter (”Tequila Time”!) och givetvis möjligheten att själv få styra Tequila, spelad av Chow Yun-Fat är sånt som lockar varje vän av finkultur.

 

Viva Piñata
360:s Animal Crossing. Rare satsade dock på lite mindre diskreta färger… Jag har nog knappt ens sett rörliga bilder av Viva Piñata, men det verkar onekligen lovande. Helt crazy piñatadjur som blöder godis när man slår dem, sådär lagom flippat. Samtidigt, hur ofta känner man att man har tid att ge sig på ännu ett sandlådespel utan slut?

 

 

Jeez, nio spel. Inga fritidsproblem här, hörni. För det är ju inte så att jag inte har några andra spel som pockar på – bara en sån sak som att jag ännu inte har spelat igenom hela Lost & Damned (så här långt: både högt och lågt – återkommer med slutomdöme snart, snart, lovar). Men jag kan ju ha missat att jag har ett mästerverk som ligger och samlar damm. Så vilket av spelen borde jag plasta av först? Tips är varmt välkomna!